Seventh grade.
Jag älskar sättet som jag och O skrattar åt min sjunde skolkatalog. Där finns ett suddat hjärta på en blek pojke. Först var han brun. Sedan ritades ett hjärta med kajal. Sedan togs det bort med avsminkning och där är vi idag. Och det är just det vi skrattar åt, senaste i fredags.
Det var 2005, samma år som jag skrev en dikt, om samma pojk, som jag alldeles nyss hittade i en gammal anteckningsbok:
Rubins and cristalls are shiny and fine
but nothing compared with the love of mine.
When you're near I can feel the heat,
the heat of how strong my heart beat.
You tell me I have to wait and see,
one day it might be we.
Now it's just a dream for me,
but it's real I want it to be.
Klart den kan finslipas. Men inte illa pinkat för en kärlekskrank tolvåring.
Kommentarer
Trackback
